Att förbereda sig för en bal var en noggrann och tidskrävande process och en konstform. Empirstilen tog inspiration från antikens Grekland och Rom – klänningen var lätt och luftig, smycken och accessoarer diskreta och damer förväntades se eleganta, graciösa och ”oförstörda” ut.
Här är en steg-för-steg-beskrivning av hur en dam skulle klä sig och göra sig i ordning för en bal under empiren. Välj och vraka, och gör ditt bästa för att få till ett bra resultat med dina medel!
Hudvård, smink och parfymering
Att ta ett helt bad var sällsynt, men ansikte, hals, händer och fötter tvättades noggrant med vatten och tvål. Doftande örter eller eteriska oljor kunde tillsättas för att ge en fräsch doft. Ögonbrynen kunde plockas för att få en mer definierad form, men överdrivet håravlägsnande var inte modernt.
Till skillnad från 1700-talets kraftiga puder och rouge, skulle smink på 1800-talet vara diskret och naturligt. Samtidigt var blek och slät hy idealet, så damer kunde använda olika hudkrämer, ofta med ingredienser som bivax, mandelolja eller rosenvatten samt puder av ris eller stärkelse för att ljusa upp huden. En lätt rodnad på kinderna uppnåddes med hjälp av färgad rouge av naturliga pigment. Färgen på läpparna hölls diskret och naturlig. Ibland användes ett milt färgämne, som bärsaft, för att få en ljusrosa ton. Ögonen markerades inte med smink, men ögonbrynen skulle vara välformade och ”naturliga”.
Lätta och blommiga dofter, som rosvatten eller lavendel, applicerades på handleder, nacke och bakom öronen och symboliserade renhet och feminin charm.
Hår och frisyr
Håret var en av de mest framträdande delarna av en dams utseende. Under 1800-talets början var antikinspirerade frisyrer på modet, med högre uppsättningar och inslag av lösa lockar och flätor. Hårtvätt var besvärligt, så ofta använde damerna pulver eller stärkelse för att hålla håret rent och voluminöst.
Man använde heta järnlocktänger för att forma håret, eller rullade det i tygpapiljotter natten innan balen. Vi kan rekommendera att tygremsor eller ännu hellre hoppsydda smala tygkorvar som du viker ut och in på för att rulla upp håret på kvällen innan. Då får du hållbara små empirlockar och slipper stressa med lockjärn efter jobbet. Så här gör du:
- Tvätta och kamma håret.
- Samla en smal hårslinga som fortfarande är fuktig och linda en bit toapapper runt hårslingans topp som skydd och för att den inte ska trassla in sig i tygpapiljotten.
- Rulla upp hårslingan med början i spetsen på tygpapiljotten och knyta ihop när du kommer till skulten. Lockar som ska sättas upp i håruppsättningen kan gärna sluta innan skulten – då blir det lättare att sova på dem.
- Tänk på att placera papiljotterna så att du kan sova med dem eller gå med dem hela dagen – håret måste hinna torka helt på papiljotterna för att lockarna ska hålla.
- Om håret hinner torka för mycket under arbetets gång så kan du blöta det lätt med vatten som du stryker ut med fingrarna – ha ett glas stående bredvid när du börjar.
Håret formades gärna i en hög stor knut (chignon), med små lockar som ramade in ansiktet. Flätor kunde också vara en del av håruppsättningen. Små hårprydnader, band, pärlor, blommor och ibland fjädrar kunde fästas i håret. En tiara eller ett diadem kunde bäras av adliga damer. Sök gärna inspiration på nätet och hjälp varandra ni som har tid!
Kläder – lager för lager
Klädseln följde den klassiska empirstilen, som inspirerades av antikens grekiska och romerska klädmode. Denna stil betonade byst, höga midjor, löst fallande kjolar och eleganta, lätta tyger.
Undersärken (chemise) var det innersta lagret, en tunn linnesärk som skyddade de övre plaggen från svett och huden mot korsettskav.
Korsetten hade en hög bystlinje för att lyfta bysten och var kortare än senare korsetter. Den var inte lika hård eller snäv som 1700-talets korsetter.
Underkjol (petticoat) – av bomull eller linne, bars för att ge volym och fyllighet åt kjolen.
Strumpor – långa, knähöga, i siden, bomull eller ull hölls uppe med strumpeband, precis under knäet.
Balklänningens design var inspirerad av antikens Grekland och Rom, med en silhuett som strävade efter att efterlikna de rena, kolonnliknande linjerna från antikens skulpturer. Empirens balklänningar var ofta gjorda av lätta och luftiga tyger och kännetecknades av en hög midja, strax under bysten, vilket skapade en lång, elegant och graciös silhuett. Tyget var av siden, bomull, muslin, eller crêpe. Muslin var särskilt populärt, eftersom den gav klänningen ett luftigt och nästan eteriskt utseende. Klänningarna kunde ha broderier, spetsar, rosetter och band i kontrasterande färger. Unga ogifta damer bar ofta ljusa färger som vitt, blekrosa, ljusblått eller gräddvitt för att signalera renhet och oskuld, medan gifta kvinnor ofta kunde bära djupare färger som mörkgrönt, vinrött eller mörkblått. Var inte rädda för att klä er färgstarkt oavsett vilken ålder ni spelar!
Livet (överdelen) var ofta åtsittande och välsytt för att framhäva bysten och kunde ha fyrkantig, rundad eller v-formad (gärna omlott) urringning. Det var ofta dekorerat med broderier, spetsar, band, rosetter och pärlor – gärna under bysten, där midjan markerades. På baler var kort puffärm det mest populära valet, men långa ärmar kunde bäras – helst av transparent tyg (till exempel muslin, tyll eller spetstyg) för att skapa en lätt, eterisk känsla. Även ärmarna dekorerades gärna.
Handskar – långa, eleganta, ofta i vitt eller elfenbensfärg, var ett måste. De togs av vid matbordet, men under dansen skulle de alltid bäras. Att bära rena och fläckfria handskar var en nödvändighet för en respektabel dam – de var viktiga för att visa god uppfostran och dygd.
Handskarnas längd varierade beroende på tillfälle. Vid baler var normen långa handskar, som sträckte sig över armbågen, medan kortare handskar användes till vardags. Handskarnas material var en viktig statusmarkör och signalerade damens klass och smak. Vid formella baler och kvällsevenemang var siden och sammet de mest populära materialen. Bomull var ett billigare, mer praktiskt alternativ. För vardagsbruk användes getskinn, lammnappa och ull, där hållbarhet och komfort var viktigare än elegans.
Smycken bars med återhållsamhet. Smyckena var oftast av guld, silver eller pärlor – ju diskretare, desto bättre. För unga ogifta kvinnor var det vanligt med pärlor, medan äldre kvinnor kunde bära mer påkostade smycken med ädelstenar. Pärlhalsband, örhängen och små broscher var populära.
Solfjädern var både till hjälp för att svalka sig, ett dekorativt föremål och ett verktyg för att kommunicera med blickar och gester. Damer kunde ”flirta” genom att röra solfjädern på särskilda sätt. Lek gärna med detta på lajvet även om vi inte lär ut något solfjädersspråk!
Väskan (reticule) var liten och påsig med snörning och kunde innehålla näsduk, doftflaska och dansbok, men var också en vacker accessoar som med fördel kunde matcha klänningen.
Näsduk – en prydlig liten parfymerad näsduk kunde bäras i handen eller i väskan och användas för att torka bort tårar, svett eller för att signalera till en kavaljer.
Skor – damer bar mjuka dansskor gjorda av siden, läder eller sammet. De var ofta dekorerade med små rosetter och var utformade för att vara lätta och tysta under dansen.
Sjal – för att skydda sig mot kyla på vägen till balen bar damer ofta en sjal, men den togs av i garderoben.
Kappa (pelisse) – på vintern kunde damer bära en kort kappa som passade till klänningen.