Den dominerande musikaliska inriktningen i Europas högreståndskretsar år 1813 är Wienerklassisism. Vanligt förekommande instrument utöver piano och orgel är de som återfinns i en symfoniorkester, tex fioler, flöjter, pukor och trumpeter. Några berömda kompositörer som är aktiva just nu är Beethoven och Schubert, men naturligtvis framförs ofta musik även av mindre kända tonsättare och av äldre kompositörer såsom Mozart, Haydn och Händel. Musikalisk förmåga betraktas vanligtvis som något mycket eftersträvansvärt även hos dem som inte är musiker till yrket.
Den mest uppburne kompositören vid denna tidpunkt är Ludvig van Beethoven, känd för sina pianosonater (tex månskenssonaten), stråkkvartetter, romanser och i synnerhet sina nydanande symfonier. Beethovens tredje symfoni (Eroica) skrevs ursprungligen som en hyllning till Napoleon Bonaparte, men när denne utropade sig till Kejsare och därigenom svek sina republikanska ideal tappade Beethoven tilltron till sin forne idol. Symfoni nummer 5 (ödessymfonin) och nummer 6 (pastoralsymfonin) spelas flitigt och symfoni nummer 8 som nyligen uruppfördes är ett givet samtalsämne i bildade kretsar.